Jag står inte ut..!
Utsidan kan le och verka må bra men är det ingen som ser insidan?
Jag lever i ett kaos, jag kastas mellan att vara glad och att kämpa för att orka med, jag skaffade häst för att det är det enda som får mig att någorlunda hålla huvudet över ytan. Men jag vet inte hur länge till jag klarar av dethär...
Att flytta hem är inget alternativ för mig, det skulle inte fungera, jag kan inte bo som en kyrkråtta och snylta på mamma och Håkan, vi 4 under samma tak skulle inte heller bli något bra. Varken mamma eller jag mår bra, Daniel är sjövild, och Håkan jobbar som ett djur stackarn. Vi skulle bara gå varann på nerverna det har jag erfarat förut så nej tack.
Nu har jag ju min egen lägenhet med billig hyra och allt bättre kan det inte bli, jo om man hade nån att dela det hela med men det har jag ingen lust med...
Jag lever i ett kaos, jag kastas mellan att vara glad och att kämpa för att orka med, jag skaffade häst för att det är det enda som får mig att någorlunda hålla huvudet över ytan. Men jag vet inte hur länge till jag klarar av dethär...
Att flytta hem är inget alternativ för mig, det skulle inte fungera, jag kan inte bo som en kyrkråtta och snylta på mamma och Håkan, vi 4 under samma tak skulle inte heller bli något bra. Varken mamma eller jag mår bra, Daniel är sjövild, och Håkan jobbar som ett djur stackarn. Vi skulle bara gå varann på nerverna det har jag erfarat förut så nej tack.
Nu har jag ju min egen lägenhet med billig hyra och allt bättre kan det inte bli, jo om man hade nån att dela det hela med men det har jag ingen lust med...
Jag lever redan på existens minimum och sparar in på ALLT som bara går. Lyckades denna månad (maj) klara mig på att storhandla mat för 568kr sen tillkommer lite för smör, mjölk och bröd som är färskvaror. Och tyvärr tvingades jag ju köpa proviva och skorpor (onödig utgift men nödvändig!) och även panodil och novalucol (också onödig utgift men ett måste)
Jag orkar inte med mycket längre till... jag har kämpat för att få hjälp för att jag inte mår bra men den hjälpen jag fått kan man nästan inte kalla hjälp direkt...
Den enda jag fått hjälp av är kuratorn och dit ska jag i morgon men tyvärr är den hjälpen inte tillräcklig om än nödvändig...
Nu orkar jag inte mer.. det värker överallt och jag känner mig nästan halvt kvävd så ska förska sova... Jag varken orkar eller vill mer..
Hästägare!
Barki från Lilla Ulveryd
är min häst nu!
Jag är överlycklig men Barki verkade inte förstå riktigt när jag talade om det för honom. *haha*
Men han blev avundsjuk när jag gosa med de andra så han måste ju tycka om mig lite iallafall.
Nu ser jag fram emot många fina år med Barki men nu ska han mest få loppa sig och ha det skönt i hagen tills han blir 3 år, då ska allvaret börja för honom lite smått.
Han ska ju naturligtvis få daglig tillsyn och komma in för att se över hovarna och visiteras regelbundet precis som alla andra små kusar i stallet.
Även om jag nu äger Barki så kommer jag ju ändå fortsätta ta hand om de övriga 11 hästarna med och hjälpa till med det som behövs på gården.
Wiiie jag är hästägare igen, det trode jag aldrig... trode inte det fanns någon häst för mig någonsin efter Juli..
Jag är överlycklig men Barki verkade inte förstå riktigt när jag talade om det för honom. *haha*
Men han blev avundsjuk när jag gosa med de andra så han måste ju tycka om mig lite iallafall.
Nu ser jag fram emot många fina år med Barki men nu ska han mest få loppa sig och ha det skönt i hagen tills han blir 3 år, då ska allvaret börja för honom lite smått.
Han ska ju naturligtvis få daglig tillsyn och komma in för att se över hovarna och visiteras regelbundet precis som alla andra små kusar i stallet.
Även om jag nu äger Barki så kommer jag ju ändå fortsätta ta hand om de övriga 11 hästarna med och hjälpa till med det som behövs på gården.
Wiiie jag är hästägare igen, det trode jag aldrig... trode inte det fanns någon häst för mig någonsin efter Juli..
Barki räknas som min
Jag känner mig lite bättre nu.. varit mycket i stallet och gosat med hästarna och pysslat med all möjligt.
Jag är verkligen tacksam för allt som Juli har lärt mig och kommer leva på det resten av mitt liv.
Barki räknas som min och vi ska bara skriva kontrakt och jag ska överlämna handpenningen vilket kommer ske i dagarna nu bara vi fixat kontrakt.
Känns bra att faktiskt få börja om lite... Barki kan jag ju forma hur jag vill och jag har bestämt mig för att jobba med honom på ett liknande sätt som Juli, fast med lite mer inslag av isländska vis såklart.
Än så länge håller jag mig till hans mamma Rakel som får lära mig allt detta tills det är dags för Barki att tränas.
Ska försöka spara ihop pengar till nästa sommar och ta med Rakel på ridläger, men jag vet inte vart än det finns så många bra och olika för just islandshästar. Tips?
Har dessvärre problem med mig själv just nu, jag klarar inte längre av i att vara affärer med mycket folk, jag vill bara fly.
Har fått tillbaka panikångesten, och bara tanken på jobbet får mig att bli helknäpp.. det går inte ens beskriva...
Men, men det är bara försöka... sökt massor av jobb men det verkar ite finnas några åt mig.. =(
Det är så många som tvingas söka jobb idag så arbetsgivarna blir väl bombade totalt på alla möjliga vis..
(och jag vet vad folk tänker, du har ju ett jobb, va glad för det!. Ja... men jag trivs inte med det och det känns inte som om att jag kommer klara den stressen av det längre.) Jag gör verkligen vad jag kan och har gjort det en längre tid men ingen verkar tro på mig när jag säger att det tar stopp. Det har blivit mycket bättre sen vi bytte chef och allt men... kan inte beskriva min förtvivlan av att inte kunna klara av det varken psykiskt eller fysiskt...
aja jag ska sluta gnälla och göra mig klar för ett upp piggande kalas hos moster Anja.
Bye bye.
Barki från Lilla Ulveryd <3
Jag är verkligen tacksam för allt som Juli har lärt mig och kommer leva på det resten av mitt liv.
Barki räknas som min och vi ska bara skriva kontrakt och jag ska överlämna handpenningen vilket kommer ske i dagarna nu bara vi fixat kontrakt.
Känns bra att faktiskt få börja om lite... Barki kan jag ju forma hur jag vill och jag har bestämt mig för att jobba med honom på ett liknande sätt som Juli, fast med lite mer inslag av isländska vis såklart.
Än så länge håller jag mig till hans mamma Rakel som får lära mig allt detta tills det är dags för Barki att tränas.
Ska försöka spara ihop pengar till nästa sommar och ta med Rakel på ridläger, men jag vet inte vart än det finns så många bra och olika för just islandshästar. Tips?
Har dessvärre problem med mig själv just nu, jag klarar inte längre av i att vara affärer med mycket folk, jag vill bara fly.
Har fått tillbaka panikångesten, och bara tanken på jobbet får mig att bli helknäpp.. det går inte ens beskriva...
Men, men det är bara försöka... sökt massor av jobb men det verkar ite finnas några åt mig.. =(
Det är så många som tvingas söka jobb idag så arbetsgivarna blir väl bombade totalt på alla möjliga vis..
(och jag vet vad folk tänker, du har ju ett jobb, va glad för det!. Ja... men jag trivs inte med det och det känns inte som om att jag kommer klara den stressen av det längre.) Jag gör verkligen vad jag kan och har gjort det en längre tid men ingen verkar tro på mig när jag säger att det tar stopp. Det har blivit mycket bättre sen vi bytte chef och allt men... kan inte beskriva min förtvivlan av att inte kunna klara av det varken psykiskt eller fysiskt...
aja jag ska sluta gnälla och göra mig klar för ett upp piggande kalas hos moster Anja.
Bye bye.
Barki från Lilla Ulveryd <3
En svår och jobbig natt...
Denna kväll blev inte som jag tänkt mig... jag kan inte sova.. jag tänker bara på Juli... min älskade lilla häst...
Saknar henne så det gör ont just nu.. tårarna bränner just nu innanför ögonlocken...
ändå har det gått 10 mån och 2 ½ dag sen hon blev en ängel.
Jag vet inte om det beror på att jag mått dåligt nu en tid och allt kommer ifatt, eller om det beror på taggtråden jag fick se utanför sommarhagen uppe i skogen på Lilla Ulveryd (ska tas bort) som påminnde mig om olyckan...
Jag kan verkligen inte med taggtråd alls längre, det knyter sig i magen på mig och jag får minnesbilder direkt..
Vi hade så roligt ihop... vi kunde ta allt i våran takt, vi var ett team, vi sammarbetade verkligen, kämpade ihop, struntade i hur vi såg ut, vi älskade varann villkorslöst..
Jag minns fortfarande 1a gången jag borstade henne... de 3 första gångerna jag satt på hennes rygg innan hon var min.
Hur och var hon lastades ur när jag blev halvfodervärd och fick hem henne till mig..
Minns hur hon blev kär i Maxi.E ute i hagen och hur hon sprang som ett plåster på Patron när han kom... De blev oskiljaktiga...
Jag minns den gången jag kom ner till stallet och skulle kvällsfodra och du hade tagit dig upp med frambenen i krubban och inte kom ner och hur Samuel och Emma hjälpte mig få ner dig.
Jag minns hur rädd jag var när du lyckats få av dig halsringen och trasslat in dina framben i grimskaftet.. du stod så stilla och sa ingenting precis som om att du visste att du gjort fel och inget ville säga till mig..
Jag minns när vi lärde dig galoppskänkeln ute i skogen och hur glad jag var när du tog den första gången.
Jag minns när Josse red dig i hagen och jag inte kunde låtabli att gå ner och titta för att du gick så bra!
Jag minns hur vi övertalade Tezz att rida på dig fast vi bara sagt till henne att vi skulle ta en promenad till Grebykiosken och köpa glass...
Jag minns hur läskiga du tyckte bommar var... och första gångerna vi hoppa, vi fick skritta fram ta 2-3 travsteg och du hoppa med huvudet mellan frambenen bara för att se hindret hela tiden..
Jag minns hur vi körde dig till ditt gammla stall när vi flyttade ut till huset och du skulle få gå på ett rejält sommarbete och hur glad du var över att återse Geisha.
Jag minns hur jag fotade och filmade dig i hagen den sommaren... då du äntligen började muskla till dig.
Jag minns vår ridlektion för Åsa som gav både dig och mig så mycket... vi skulle ha fortsatt om inte din kropp sagt ifrån..
Vi har många minnen men i slutet på den sommaren 2006 började vår verkliga kamp även om problemen redan fanns 2005..
Du fick mig hålla humöret uppe, du fick mig att kämpa, du fick mig att jobba extra på helger och efter skolan så gott jag kunde för att ha råd med det bästa till dig.
Det var för din skull jag orkade kämpa mig igenom skolan och orka stå ut med mitt jobb jag fick efter studenten...
Det är tack vare dig Juli som jag faktiskt lyckats lära mig konsten av att hålla i en tight ekonomi, värdet av en riktigt sann vänskap och vad villkorslös kärlek verkligen är!...
Den dagen.. den sorgen... när du svarade med den där förtvivlade gnäggningen när jag ropade ditt namn och jag visste att något var fel trode jag aldrig att det var så illa som det var..
När jag kom fram och hittade dig där i taggtråden var det precis som om någon tog tag i mitt hjärta med järnhand och tröck ihop de till en liten papperstuss samtidigt som jag skrek ditt namn...
Jag minns det som om det var igår... hur vi fick loss dig... hur jag inte klarade av att se dig gå utan vände mig om och föll ihop och grät...
Jag ville inte visa dig men jag kunde inte stå emot... sen hämtade jag alla mina handdukar åt dig.. jag minns hur vi försökte stoppa allt blod, hur vi lastade dig och hur väl du kämpade..
Minns hur jag mötte upp veterinären och hon klappade mig på ryggen och sa de en hästägare aldrig vill höra...
Jag lastade ut dig och en "ponny pappa" fick se dig och blev kritvit i ansiktet och höll för sin mun vid hörnet av kliniken.
Du gnäggade och såg dig om och jag tog in dig i rummet.. det beslut jag tvingades ta på några sekunder kändes som en evighet att få ur sig... men du visste redan... du sa det till mig fast tyst på ditt eget vis...
jag klarade inte av att vara med.. jag klippte en toffs av din man... jag klappade, pussade och kramade dig och försökte lägga alla dessa småsaker på minnet.. hur du kändes, och hur du försökte trösta mig. Du knuffade på mig precis som "kom igen matte, det är inte så farligt, allt blir bra"
Jag gick ut och satt på gårdsplanen utanför bilen jag ville bara skrika men kunde inte jag satt där och försökte förstå varför... och hur...
När Emelie kom ut med din grimma och skon från din högra framhov visste jag.. men jag var tvungen att se det själv... Vi gick in till dig...
Där låg du på golvet i dina klarröda sprillans nya benlindor över hela frambenen... det såg nästan ut som du sov... det syntes att du tyckte det var skönt att det var över...
Jag böjde mig ner och klappade dig.. jag pussade dig på sidan av mulen på ditt lenaste ställe och tackade dig en sista gång...
Där började din nya resa... och jag... jag vet inte vad som blev av mig... jag försöker fortfarande kämpa... försöker vara stark och klara av allt... men jag kan inte...... nu verkar inte ens min kropp vilja att jag ska fortsätta kämpa...
Tårarna rinner nerför mina kinder.... jag minns alla våra fina stunder och önskar jag kunde få dem tillbaka... men jag vet att det inte går... och det är det som gör så ont...
Holiday July en kämpe ända in i det sista.. <3
Saknar henne så det gör ont just nu.. tårarna bränner just nu innanför ögonlocken...
ändå har det gått 10 mån och 2 ½ dag sen hon blev en ängel.
Jag vet inte om det beror på att jag mått dåligt nu en tid och allt kommer ifatt, eller om det beror på taggtråden jag fick se utanför sommarhagen uppe i skogen på Lilla Ulveryd (ska tas bort) som påminnde mig om olyckan...
Jag kan verkligen inte med taggtråd alls längre, det knyter sig i magen på mig och jag får minnesbilder direkt..
Vi hade så roligt ihop... vi kunde ta allt i våran takt, vi var ett team, vi sammarbetade verkligen, kämpade ihop, struntade i hur vi såg ut, vi älskade varann villkorslöst..
Jag minns fortfarande 1a gången jag borstade henne... de 3 första gångerna jag satt på hennes rygg innan hon var min.
Hur och var hon lastades ur när jag blev halvfodervärd och fick hem henne till mig..
Minns hur hon blev kär i Maxi.E ute i hagen och hur hon sprang som ett plåster på Patron när han kom... De blev oskiljaktiga...
Jag minns den gången jag kom ner till stallet och skulle kvällsfodra och du hade tagit dig upp med frambenen i krubban och inte kom ner och hur Samuel och Emma hjälpte mig få ner dig.
Jag minns hur rädd jag var när du lyckats få av dig halsringen och trasslat in dina framben i grimskaftet.. du stod så stilla och sa ingenting precis som om att du visste att du gjort fel och inget ville säga till mig..
Jag minns när vi lärde dig galoppskänkeln ute i skogen och hur glad jag var när du tog den första gången.
Jag minns när Josse red dig i hagen och jag inte kunde låtabli att gå ner och titta för att du gick så bra!
Jag minns hur vi övertalade Tezz att rida på dig fast vi bara sagt till henne att vi skulle ta en promenad till Grebykiosken och köpa glass...
Jag minns hur läskiga du tyckte bommar var... och första gångerna vi hoppa, vi fick skritta fram ta 2-3 travsteg och du hoppa med huvudet mellan frambenen bara för att se hindret hela tiden..
Jag minns hur vi körde dig till ditt gammla stall när vi flyttade ut till huset och du skulle få gå på ett rejält sommarbete och hur glad du var över att återse Geisha.
Jag minns hur jag fotade och filmade dig i hagen den sommaren... då du äntligen började muskla till dig.
Jag minns vår ridlektion för Åsa som gav både dig och mig så mycket... vi skulle ha fortsatt om inte din kropp sagt ifrån..
Vi har många minnen men i slutet på den sommaren 2006 började vår verkliga kamp även om problemen redan fanns 2005..
Du fick mig hålla humöret uppe, du fick mig att kämpa, du fick mig att jobba extra på helger och efter skolan så gott jag kunde för att ha råd med det bästa till dig.
Det var för din skull jag orkade kämpa mig igenom skolan och orka stå ut med mitt jobb jag fick efter studenten...
Det är tack vare dig Juli som jag faktiskt lyckats lära mig konsten av att hålla i en tight ekonomi, värdet av en riktigt sann vänskap och vad villkorslös kärlek verkligen är!...
Den dagen.. den sorgen... när du svarade med den där förtvivlade gnäggningen när jag ropade ditt namn och jag visste att något var fel trode jag aldrig att det var så illa som det var..
När jag kom fram och hittade dig där i taggtråden var det precis som om någon tog tag i mitt hjärta med järnhand och tröck ihop de till en liten papperstuss samtidigt som jag skrek ditt namn...
Jag minns det som om det var igår... hur vi fick loss dig... hur jag inte klarade av att se dig gå utan vände mig om och föll ihop och grät...
Jag ville inte visa dig men jag kunde inte stå emot... sen hämtade jag alla mina handdukar åt dig.. jag minns hur vi försökte stoppa allt blod, hur vi lastade dig och hur väl du kämpade..
Minns hur jag mötte upp veterinären och hon klappade mig på ryggen och sa de en hästägare aldrig vill höra...
Jag lastade ut dig och en "ponny pappa" fick se dig och blev kritvit i ansiktet och höll för sin mun vid hörnet av kliniken.
Du gnäggade och såg dig om och jag tog in dig i rummet.. det beslut jag tvingades ta på några sekunder kändes som en evighet att få ur sig... men du visste redan... du sa det till mig fast tyst på ditt eget vis...
jag klarade inte av att vara med.. jag klippte en toffs av din man... jag klappade, pussade och kramade dig och försökte lägga alla dessa småsaker på minnet.. hur du kändes, och hur du försökte trösta mig. Du knuffade på mig precis som "kom igen matte, det är inte så farligt, allt blir bra"
Jag gick ut och satt på gårdsplanen utanför bilen jag ville bara skrika men kunde inte jag satt där och försökte förstå varför... och hur...
När Emelie kom ut med din grimma och skon från din högra framhov visste jag.. men jag var tvungen att se det själv... Vi gick in till dig...
Där låg du på golvet i dina klarröda sprillans nya benlindor över hela frambenen... det såg nästan ut som du sov... det syntes att du tyckte det var skönt att det var över...
Jag böjde mig ner och klappade dig.. jag pussade dig på sidan av mulen på ditt lenaste ställe och tackade dig en sista gång...
Där började din nya resa... och jag... jag vet inte vad som blev av mig... jag försöker fortfarande kämpa... försöker vara stark och klara av allt... men jag kan inte...... nu verkar inte ens min kropp vilja att jag ska fortsätta kämpa...
Tårarna rinner nerför mina kinder.... jag minns alla våra fina stunder och önskar jag kunde få dem tillbaka... men jag vet att det inte går... och det är det som gör så ont...
Holiday July en kämpe ända in i det sista.. <3
Nyheter!
Lilla Ulveryd har fått 2 stycken hingstföl, Grattis säger vi! Den ena ska heta Sólfari den andra vet jag inte om han har fått någon namn än då han föddes i morse strax innan 4 tror jag. Då kom ett mms på en liten färsk bebis =P
Har tvättstugan idag (intresseklubben antecknar) så när den är klar ska jag åka upp i ösregnet och beundra det nya fölet!
Är trött idag och känner mig ganska så tråkig... uppdaterar kanske senare. =)
jag måste få klaga lite...
usch jag bara måste beklaga mig...
Legat i sängen i stort sett hela dagen bortsett från toabesök och sånt då. Bara sovi, sovit, glott på tv, och åter sovit.
Inte klokt, tycker inte jag gjort annat sen i tisdags.. men, men det är väl som det är.
Blir läkarbesök på måndag oavsett hur jag mår så de får ta prover och se vad som är galet för något är fel eftersom det kommer och går hela tiden.
Denna gång räckte det ju inte med att sova ett dygn som annars brukar hjälpa så det bara är att köra igen.
Jag äter och dricker som jag ska vad jag vet.. kan ju inte proppa i mig mat hela tiden men jag äter numera frukost varje dag, vilket jag inte var så duktig på när jag bodde hemma eller 1a året hemmifrån.
Har ju haft problem ända sen skoltiden egentligen så det är dags att verkligen ta tag i allt nu antar jag...
Jag som verkligen hatar allt som har med läkare att göra, speciellt sprutor jag klarar det verkligen inte! har haft de lite tufft när stackars Barki och nu Brandi fått/får penicillin.
Brandi har ju en extrem fobi för sprutan så det är inte lätt han stegrar och gör allt för att slippa men med mig är han ko lugn, bara vi har brems så går det på ett kick. Tycker så sjukt synd om honom... han hade en jobbig dag idag utan mig när han skulle få sprutan fick jag höra, stackars liten jag vet hur han känner sig... (skulle själv gjort likadant om jag vore häst!)
Är det någon som tänkt på dethär med ensamhet egentligen?
När man bor själv och är sjuk och inget kan göra och ingen som kan pyssla om en.. Det är då man verkligen känner sig ensam... iallafall jag...
Ibland tänker jag tillbaka på när man bodde hemma och saker som faktiskt var bra förr... men jag vet i katten varför jag var tvungen att börja träffa killar och den biten, får skylla på Lina och Madde som drog med mig till "kimstadgänget" mot min vilja i början *haha*
Men då hade mitt liv troligen sett väldigt mycket annorlunda ut också... jag hade nog varit ännu mer feg än vad jag är idag då.
Nej nu orkar jag inte mer och det är inget intressant på tv:n så ska sova.
Det är konstigt att man inte blir pigg när man ändå sovit näst intill ett helt dygn i sträck... man får väl räkna bort min vakna period kl 4 i morse i ren panik när jag inte visste var jag skulle ta vägen av illamående, yrsel, ont i kroppen m.m. det var inte klokt jag ville bara gråta men orkade inte ens det.
aja... sovtime... hoppas kunna ta lite frisk luft i morgon iallafall..
Legat i sängen i stort sett hela dagen bortsett från toabesök och sånt då. Bara sovi, sovit, glott på tv, och åter sovit.
Inte klokt, tycker inte jag gjort annat sen i tisdags.. men, men det är väl som det är.
Blir läkarbesök på måndag oavsett hur jag mår så de får ta prover och se vad som är galet för något är fel eftersom det kommer och går hela tiden.
Denna gång räckte det ju inte med att sova ett dygn som annars brukar hjälpa så det bara är att köra igen.
Jag äter och dricker som jag ska vad jag vet.. kan ju inte proppa i mig mat hela tiden men jag äter numera frukost varje dag, vilket jag inte var så duktig på när jag bodde hemma eller 1a året hemmifrån.
Har ju haft problem ända sen skoltiden egentligen så det är dags att verkligen ta tag i allt nu antar jag...
Jag som verkligen hatar allt som har med läkare att göra, speciellt sprutor jag klarar det verkligen inte! har haft de lite tufft när stackars Barki och nu Brandi fått/får penicillin.
Brandi har ju en extrem fobi för sprutan så det är inte lätt han stegrar och gör allt för att slippa men med mig är han ko lugn, bara vi har brems så går det på ett kick. Tycker så sjukt synd om honom... han hade en jobbig dag idag utan mig när han skulle få sprutan fick jag höra, stackars liten jag vet hur han känner sig... (skulle själv gjort likadant om jag vore häst!)
Är det någon som tänkt på dethär med ensamhet egentligen?
När man bor själv och är sjuk och inget kan göra och ingen som kan pyssla om en.. Det är då man verkligen känner sig ensam... iallafall jag...
Ibland tänker jag tillbaka på när man bodde hemma och saker som faktiskt var bra förr... men jag vet i katten varför jag var tvungen att börja träffa killar och den biten, får skylla på Lina och Madde som drog med mig till "kimstadgänget" mot min vilja i början *haha*
Men då hade mitt liv troligen sett väldigt mycket annorlunda ut också... jag hade nog varit ännu mer feg än vad jag är idag då.
Nej nu orkar jag inte mer och det är inget intressant på tv:n så ska sova.
Det är konstigt att man inte blir pigg när man ändå sovit näst intill ett helt dygn i sträck... man får väl räkna bort min vakna period kl 4 i morse i ren panik när jag inte visste var jag skulle ta vägen av illamående, yrsel, ont i kroppen m.m. det var inte klokt jag ville bara gråta men orkade inte ens det.
aja... sovtime... hoppas kunna ta lite frisk luft i morgon iallafall..
har inte tid...
Jag vet varken ut eller in just nu...
Jag trodde jag hade kommit över denna tröskel nu eftersom de redan hänt för ett tag sen men icke...
Kroppen vill inte längre vara på min sida, den värker och jag är super trött och mår illa som tusan.. fick gå hem från jobbet idag.. inte bra!
Det började visserligen redan igår när jag hade stallet när de andra var på kliniken och opererade vår lilla klapphingst Brandi.
Jag lyckades med nöd och näppe efter att ha däckat på köksstolarna en stund att ge alla djur lunch och rasta hundar en sista gång så jag kunde åka hem.
Idag var det samma visa.. var dålig redan när jag gick upp klockan 4 för att åka till jobbet och jobba 5:30-16.. Så sjukt trött och seg så det var inte sant.. gjorde mitt bästa på jobbet men kunde knappt lyfta en brödback så klen som jag är idag! *arg*
Snälla Cissi kunde jobba till 16 så jag kunde få gå hem 14 men jag klarade inte av att stå ut till dess, huvudet gick runt och jag fick inte ens i mig 1dl av varma koppen på rasten, jag somna sittandes istället.. (utmattad??)
Fick åka hem strax efter 12 och då stupade jag i säng och somna som en stock IGEN! Är nu vaken och skulle kolla min mail och ringa jobbet.. men nu ska jag strax gå och sova igen bara jag får i mig lite dricka, det ska vara bra när man mår såhär har jag hört..
Jag måste börja lära mig att ta det lugnt.. jag kan inte varva ner helt och hållet har jag märkt.. det är så irriterande att inte kunna göra saker som man vill eller behöver.. tiden räcker ju inte till, så när man är ledig kör man järnet och vips så ska man jobba igen och där är det ju inte direkt lugnare såhär års..
Over and out!