En svår och jobbig natt...
Denna kväll blev inte som jag tänkt mig... jag kan inte sova.. jag tänker bara på Juli... min älskade lilla häst...
Saknar henne så det gör ont just nu.. tårarna bränner just nu innanför ögonlocken...
ändå har det gått 10 mån och 2 ½ dag sen hon blev en ängel.
Jag vet inte om det beror på att jag mått dåligt nu en tid och allt kommer ifatt, eller om det beror på taggtråden jag fick se utanför sommarhagen uppe i skogen på Lilla Ulveryd (ska tas bort) som påminnde mig om olyckan...
Jag kan verkligen inte med taggtråd alls längre, det knyter sig i magen på mig och jag får minnesbilder direkt..
Vi hade så roligt ihop... vi kunde ta allt i våran takt, vi var ett team, vi sammarbetade verkligen, kämpade ihop, struntade i hur vi såg ut, vi älskade varann villkorslöst..
Jag minns fortfarande 1a gången jag borstade henne... de 3 första gångerna jag satt på hennes rygg innan hon var min.
Hur och var hon lastades ur när jag blev halvfodervärd och fick hem henne till mig..
Minns hur hon blev kär i Maxi.E ute i hagen och hur hon sprang som ett plåster på Patron när han kom... De blev oskiljaktiga...
Jag minns den gången jag kom ner till stallet och skulle kvällsfodra och du hade tagit dig upp med frambenen i krubban och inte kom ner och hur Samuel och Emma hjälpte mig få ner dig.
Jag minns hur rädd jag var när du lyckats få av dig halsringen och trasslat in dina framben i grimskaftet.. du stod så stilla och sa ingenting precis som om att du visste att du gjort fel och inget ville säga till mig..
Jag minns när vi lärde dig galoppskänkeln ute i skogen och hur glad jag var när du tog den första gången.
Jag minns när Josse red dig i hagen och jag inte kunde låtabli att gå ner och titta för att du gick så bra!
Jag minns hur vi övertalade Tezz att rida på dig fast vi bara sagt till henne att vi skulle ta en promenad till Grebykiosken och köpa glass...
Jag minns hur läskiga du tyckte bommar var... och första gångerna vi hoppa, vi fick skritta fram ta 2-3 travsteg och du hoppa med huvudet mellan frambenen bara för att se hindret hela tiden..
Jag minns hur vi körde dig till ditt gammla stall när vi flyttade ut till huset och du skulle få gå på ett rejält sommarbete och hur glad du var över att återse Geisha.
Jag minns hur jag fotade och filmade dig i hagen den sommaren... då du äntligen började muskla till dig.
Jag minns vår ridlektion för Åsa som gav både dig och mig så mycket... vi skulle ha fortsatt om inte din kropp sagt ifrån..
Vi har många minnen men i slutet på den sommaren 2006 började vår verkliga kamp även om problemen redan fanns 2005..
Du fick mig hålla humöret uppe, du fick mig att kämpa, du fick mig att jobba extra på helger och efter skolan så gott jag kunde för att ha råd med det bästa till dig.
Det var för din skull jag orkade kämpa mig igenom skolan och orka stå ut med mitt jobb jag fick efter studenten...
Det är tack vare dig Juli som jag faktiskt lyckats lära mig konsten av att hålla i en tight ekonomi, värdet av en riktigt sann vänskap och vad villkorslös kärlek verkligen är!...
Den dagen.. den sorgen... när du svarade med den där förtvivlade gnäggningen när jag ropade ditt namn och jag visste att något var fel trode jag aldrig att det var så illa som det var..
När jag kom fram och hittade dig där i taggtråden var det precis som om någon tog tag i mitt hjärta med järnhand och tröck ihop de till en liten papperstuss samtidigt som jag skrek ditt namn...
Jag minns det som om det var igår... hur vi fick loss dig... hur jag inte klarade av att se dig gå utan vände mig om och föll ihop och grät...
Jag ville inte visa dig men jag kunde inte stå emot... sen hämtade jag alla mina handdukar åt dig.. jag minns hur vi försökte stoppa allt blod, hur vi lastade dig och hur väl du kämpade..
Minns hur jag mötte upp veterinären och hon klappade mig på ryggen och sa de en hästägare aldrig vill höra...
Jag lastade ut dig och en "ponny pappa" fick se dig och blev kritvit i ansiktet och höll för sin mun vid hörnet av kliniken.
Du gnäggade och såg dig om och jag tog in dig i rummet.. det beslut jag tvingades ta på några sekunder kändes som en evighet att få ur sig... men du visste redan... du sa det till mig fast tyst på ditt eget vis...
jag klarade inte av att vara med.. jag klippte en toffs av din man... jag klappade, pussade och kramade dig och försökte lägga alla dessa småsaker på minnet.. hur du kändes, och hur du försökte trösta mig. Du knuffade på mig precis som "kom igen matte, det är inte så farligt, allt blir bra"
Jag gick ut och satt på gårdsplanen utanför bilen jag ville bara skrika men kunde inte jag satt där och försökte förstå varför... och hur...
När Emelie kom ut med din grimma och skon från din högra framhov visste jag.. men jag var tvungen att se det själv... Vi gick in till dig...
Där låg du på golvet i dina klarröda sprillans nya benlindor över hela frambenen... det såg nästan ut som du sov... det syntes att du tyckte det var skönt att det var över...
Jag böjde mig ner och klappade dig.. jag pussade dig på sidan av mulen på ditt lenaste ställe och tackade dig en sista gång...
Där började din nya resa... och jag... jag vet inte vad som blev av mig... jag försöker fortfarande kämpa... försöker vara stark och klara av allt... men jag kan inte...... nu verkar inte ens min kropp vilja att jag ska fortsätta kämpa...
Tårarna rinner nerför mina kinder.... jag minns alla våra fina stunder och önskar jag kunde få dem tillbaka... men jag vet att det inte går... och det är det som gör så ont...
Holiday July en kämpe ända in i det sista.. <3
Saknar henne så det gör ont just nu.. tårarna bränner just nu innanför ögonlocken...
ändå har det gått 10 mån och 2 ½ dag sen hon blev en ängel.
Jag vet inte om det beror på att jag mått dåligt nu en tid och allt kommer ifatt, eller om det beror på taggtråden jag fick se utanför sommarhagen uppe i skogen på Lilla Ulveryd (ska tas bort) som påminnde mig om olyckan...
Jag kan verkligen inte med taggtråd alls längre, det knyter sig i magen på mig och jag får minnesbilder direkt..
Vi hade så roligt ihop... vi kunde ta allt i våran takt, vi var ett team, vi sammarbetade verkligen, kämpade ihop, struntade i hur vi såg ut, vi älskade varann villkorslöst..
Jag minns fortfarande 1a gången jag borstade henne... de 3 första gångerna jag satt på hennes rygg innan hon var min.
Hur och var hon lastades ur när jag blev halvfodervärd och fick hem henne till mig..
Minns hur hon blev kär i Maxi.E ute i hagen och hur hon sprang som ett plåster på Patron när han kom... De blev oskiljaktiga...
Jag minns den gången jag kom ner till stallet och skulle kvällsfodra och du hade tagit dig upp med frambenen i krubban och inte kom ner och hur Samuel och Emma hjälpte mig få ner dig.
Jag minns hur rädd jag var när du lyckats få av dig halsringen och trasslat in dina framben i grimskaftet.. du stod så stilla och sa ingenting precis som om att du visste att du gjort fel och inget ville säga till mig..
Jag minns när vi lärde dig galoppskänkeln ute i skogen och hur glad jag var när du tog den första gången.
Jag minns när Josse red dig i hagen och jag inte kunde låtabli att gå ner och titta för att du gick så bra!
Jag minns hur vi övertalade Tezz att rida på dig fast vi bara sagt till henne att vi skulle ta en promenad till Grebykiosken och köpa glass...
Jag minns hur läskiga du tyckte bommar var... och första gångerna vi hoppa, vi fick skritta fram ta 2-3 travsteg och du hoppa med huvudet mellan frambenen bara för att se hindret hela tiden..
Jag minns hur vi körde dig till ditt gammla stall när vi flyttade ut till huset och du skulle få gå på ett rejält sommarbete och hur glad du var över att återse Geisha.
Jag minns hur jag fotade och filmade dig i hagen den sommaren... då du äntligen började muskla till dig.
Jag minns vår ridlektion för Åsa som gav både dig och mig så mycket... vi skulle ha fortsatt om inte din kropp sagt ifrån..
Vi har många minnen men i slutet på den sommaren 2006 började vår verkliga kamp även om problemen redan fanns 2005..
Du fick mig hålla humöret uppe, du fick mig att kämpa, du fick mig att jobba extra på helger och efter skolan så gott jag kunde för att ha råd med det bästa till dig.
Det var för din skull jag orkade kämpa mig igenom skolan och orka stå ut med mitt jobb jag fick efter studenten...
Det är tack vare dig Juli som jag faktiskt lyckats lära mig konsten av att hålla i en tight ekonomi, värdet av en riktigt sann vänskap och vad villkorslös kärlek verkligen är!...
Den dagen.. den sorgen... när du svarade med den där förtvivlade gnäggningen när jag ropade ditt namn och jag visste att något var fel trode jag aldrig att det var så illa som det var..
När jag kom fram och hittade dig där i taggtråden var det precis som om någon tog tag i mitt hjärta med järnhand och tröck ihop de till en liten papperstuss samtidigt som jag skrek ditt namn...
Jag minns det som om det var igår... hur vi fick loss dig... hur jag inte klarade av att se dig gå utan vände mig om och föll ihop och grät...
Jag ville inte visa dig men jag kunde inte stå emot... sen hämtade jag alla mina handdukar åt dig.. jag minns hur vi försökte stoppa allt blod, hur vi lastade dig och hur väl du kämpade..
Minns hur jag mötte upp veterinären och hon klappade mig på ryggen och sa de en hästägare aldrig vill höra...
Jag lastade ut dig och en "ponny pappa" fick se dig och blev kritvit i ansiktet och höll för sin mun vid hörnet av kliniken.
Du gnäggade och såg dig om och jag tog in dig i rummet.. det beslut jag tvingades ta på några sekunder kändes som en evighet att få ur sig... men du visste redan... du sa det till mig fast tyst på ditt eget vis...
jag klarade inte av att vara med.. jag klippte en toffs av din man... jag klappade, pussade och kramade dig och försökte lägga alla dessa småsaker på minnet.. hur du kändes, och hur du försökte trösta mig. Du knuffade på mig precis som "kom igen matte, det är inte så farligt, allt blir bra"
Jag gick ut och satt på gårdsplanen utanför bilen jag ville bara skrika men kunde inte jag satt där och försökte förstå varför... och hur...
När Emelie kom ut med din grimma och skon från din högra framhov visste jag.. men jag var tvungen att se det själv... Vi gick in till dig...
Där låg du på golvet i dina klarröda sprillans nya benlindor över hela frambenen... det såg nästan ut som du sov... det syntes att du tyckte det var skönt att det var över...
Jag böjde mig ner och klappade dig.. jag pussade dig på sidan av mulen på ditt lenaste ställe och tackade dig en sista gång...
Där började din nya resa... och jag... jag vet inte vad som blev av mig... jag försöker fortfarande kämpa... försöker vara stark och klara av allt... men jag kan inte...... nu verkar inte ens min kropp vilja att jag ska fortsätta kämpa...
Tårarna rinner nerför mina kinder.... jag minns alla våra fina stunder och önskar jag kunde få dem tillbaka... men jag vet att det inte går... och det är det som gör så ont...
Holiday July en kämpe ända in i det sista.. <3
Kommentarer
Postat av: Mamma
Man skall låta sig sörja men nu går du en ny era till mötes. Du har skaffat dig en till vän för livet så kämpa på nu!
Postat av: Frida
Jo jag vet det... men Barki kommer aldrig någonsin kunna ta Julis plats och vi kommer aldrig någonsin lyckas uppnå det som Juli och jag hade tillsammans även om vi kan komma en liten bit påväg..
Ingen annan är som Juli och hon fattas mig verkligen nu när allt börjar bli tufft igen..
Postat av: Mamma
Så klart han inte kan ta Jullans plats men du har en ny utmaning att möta i honom. Du vet att Jullan har det bra nu och att hon är glad över den tid ni fick!
Trackback